Jag köpte denna boken (billigt på tradera!) då jag tyvärr missade hela jävla 80-talet. I år är det 10 år sen jag blev hårdrockare och under många år, fram till 2007 ganska så exakt faktiskt, så lyssnade jag endast på 80-tals hårdrock / metal. Det absolut enda, å jag menar ENDA, som fick vänsterprasslas med var t.ex 70-tals Black Sabbath, Led Zeppelin, etc. Dels var jag väldigt trångsynt inom musik på den tiden, men för övrigt lockade ingen annan, i synnerhet inte dåtidens (vilket mer eller mindre fortfarande är nutidens) så kallade metal heller för den delen. Jag verkligen älskade 80-talets hårdrock. Riffen, solona, ljudbilderna (produktionerna / ljudet på skivor för de som blir förvirrade), klädstilen, att de gavs ut på vinyl - allt! Jag kände mig verkligen oerhört vilsen i 2000-talet.
Min farsa föddes 1969 och växte således upp på 80-talet. Givetvis var han hårdrockare också, den jäveln. Han hade ju det helt perfekt! Jobb fick han direkt efter grundskolan dessutom, ett riktigt bra jobb och han tjänar skit mycket idag (han har kvar samma jobb). Jävla lyllosar back in the day alltså. Men så i alla fall, eftersom jag mer eller mindre drömde i flera år om att jag hade varit farsan istället så har jag givetvis kikat runt lite på nätet om Okej, så nu när jag fann denna boken köpte jag den. Jag kan säga av att de senaste fem åren har mycket hänt. Jag är jätte öppen inom musik nu, lyssnar på allt möjligt från alla tider, men efter denna boken ... Ja, någonstans vaknade min gamla "80-tals wanna be" persona vakna till liv igen. Inte grovt, men liiiiite. Jag menar, de hade för fan t.o.m dragit med en bild på Testament i den jävla boken! TESTAMENT! Mitt favo thrash band! Metallica kunde jag tänka mig skulle vara med, men inte Testa-fucking-ment! Det var ju förvisso bara en bild, eller jag har inte läst allt än så vet inte om det står något specifikt om dem, men bilden var överraskande nog! Mot slutet av boken var det även flera sidor om enbart först Alice Cooper, sedan även min Gudfar Ozzy Osbourne! I mitten var det Accept, m.m. Givetvis en jävla massa skitband är det med också, synthare givetvis.
Jag gillar 80-tals synth musik, t.ex Duran Duran eller instrumentalister som t.ex Jan Hammer eller Jean Michel Jarre, men i boken var det t.ex Peter LeMarc och sådant som jag inte alls kan relatera till. Noice var givetvis också med men det är inte heller något jag är förtjust i. Det enda svenska bandet som sjunger på svenska som jag vet med mig att jag gillar är Imperiet. Jag gillar t.ex inte Kent heller, vilket jag tror de flesta av mina vänner gör. Men nä, inte min grej bara. MEN, trots detta är det fortfarande kul att läsa, eftersom själva 80-talet är så spännande för mig. Jag menar jag har t.o.m läst om Carola och Lena PH i den här jävla boken!
En annan grej som farsan, som för övrigt (så klart) läste Okej regelbundet när det begav sig, nämnde var att jag säkert "kommer få se Samantha Fox naken" i boken. Det fick jag, några gånger. Jag fick se några andra med, inklusive killar. Jag bryr mig inte så, men det sved ändå någonstans i skälen av att se "Dag-Finn i duschen", även om jag absolut inte är homofob. Det var bara ... nää, näe. Hur som helst, en trevlig bok om man frågar mig som aldrig fick uppleva 80-talet. Jag har redan haft mycket kul med den och kommer säkerligen att ha ännu mer, om och om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar